MoPar66
2003-09-14, 19:39
När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa
berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil uppförs - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som pågick året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för 1 krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det och hur lätt de har det nu.
Men...
Nu när jag kommit upp i den mogna åldern av 30+ så kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Ni har det så himla lätt! Jag menar, jämfört med min barndom lever ni i nån satans utopi! Jag ogillar att säga det, men ni, dagens ungdom, vet inte hur bra ni har det. Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.
Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så
fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick
man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan
för att kunna spela in den på band, men DJ'n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.
Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem porr.
Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av "Fib
Aktuellt" på närbutiken. Antingen det, eller så fick man nöja sig med
underklädessektionen i Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade.
Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och nån annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "Nummerpresentation"
heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det
kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation 2 tvspel
med högupplösande 3D-grafik - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt se vilka
rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Vi hade inte "Grand
Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong" och
"Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels ! och olika vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden.
Det fanns inte några böcker om "Hur man vinner i...", för om de hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten.
Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog. Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten var
i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så... taskigt läge. Inte
fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade 2 kanaler och inte nån text-tv
heller. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.
Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgon
mitt i Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN, era
bortskämda små skitungar.
Det är det jag säger, ni barn har det alldeles för lätt. Ni är bortskämda.
Jag svär, ni skulle aldrig ha klarat er i fem minuter på 70-talet. :)
berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil uppförs - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som pågick året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för 1 krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det och hur lätt de har det nu.
Men...
Nu när jag kommit upp i den mogna åldern av 30+ så kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Ni har det så himla lätt! Jag menar, jämfört med min barndom lever ni i nån satans utopi! Jag ogillar att säga det, men ni, dagens ungdom, vet inte hur bra ni har det. Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.
Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så
fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick
man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan
för att kunna spela in den på band, men DJ'n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.
Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem porr.
Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av "Fib
Aktuellt" på närbutiken. Antingen det, eller så fick man nöja sig med
underklädessektionen i Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade.
Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och nån annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "Nummerpresentation"
heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det
kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation 2 tvspel
med högupplösande 3D-grafik - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt se vilka
rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Vi hade inte "Grand
Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong" och
"Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels ! och olika vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden.
Det fanns inte några böcker om "Hur man vinner i...", för om de hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten.
Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog. Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten var
i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så... taskigt läge. Inte
fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade 2 kanaler och inte nån text-tv
heller. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.
Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgon
mitt i Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN, era
bortskämda små skitungar.
Det är det jag säger, ni barn har det alldeles för lätt. Ni är bortskämda.
Jag svär, ni skulle aldrig ha klarat er i fem minuter på 70-talet. :)